Sövde Triathlon

För några veckor sedan fick jag frågan från en pappa till en av Eriks kompisar: Du som cyklar så mycket borde väl ställa upp i Sövde Triathlon?
Pappan sa dessutom att hans placering från förra året var möjlig att slå.
Problemet är min simning, eller som Hans Chrunak skulle sagt: Han simmar inte, han badar!

Jag tänkte detta måste gå att genomföra. 400 meter simning är ju inte jättelång. 20 km på cykel känns däremot ganska kort. 5 km löpning är ok. Anmälan gjordes.

Jag har inte varit så flitig på att uppdatera bloggen sedan Vätternrundan, men träningen har rullat på. Flera riktigt bra cykelpass, varvade med ett flertal tidiga morgonrundor löpning och två simpass i badhuset gjorde att jag kände mig redo för Sövde. Jag hade ju även pratat en hel del med Henrik, som gjort ett flertal trathlon, om hur det går till.

Incheckning av cykel, uthämtning av nummerlapp och en liten löjlig badmössa, på med tidschip. Då såg jag att de flesta runt om mig började kränga på sig gummidräkter!. Tydligen blir man snabbare i vattnet om man har det på sig. Jag körde utan skyddsdräkt.
Vid starten såg det väldigt långt ut till bojen man skulle runda. Det gick ganska bra att springa de första meterna på botten. Sedan började simningen. I motvind och i bakvattnet av de som kan simma hamnade jag i mitt bröstsim. Jag kände mig ganska nöjd när jag rundat sista bojen och såg killen på stranden som samlade in de löjliga badmössorna. En kort löpning bort till cykeln ivrigt påhejad av familjen gjorde att det kändes ganska ok. 10.59 stannade klockan på efter simningen. Lite bättre än vad jag vågade hoppas på. 90:e plats av 105 startande var ju hyfsat för min del.



Växlingen till cykel gick väl ok. Det var lite lurigt att få på sig tröja och strumpor med blöt kropp. Väl ute på vägen trampade jag igång. Cykel är ju i min värld min bästa gren. Problemet är att viljan att trampa fort i början är större än förmågan efter simning och växling. Trots det gick det ganska bra. Jag cyklade om en hel del redan inne i Sövde på väg ut mot första vändpunkten. Det var bara tre stycken som cyklade om mig. Samtliga körde den långa distansen och alla tre hade cyklar som uppskattningsvis kostar mellan 40000 och 50000, så det kändes bra.

En bit innan vändning mötte jag Henrik, han såg stark ut. En stund senare mötte jag Jessicas kompis Lena, hon cyklade på en gammal Nishiki. Lena såg också stark ut.
Jag insåg att jag skulle kunna komma ikapp Lena. Vid vändningen fick vi också vinden i ryggen vilket gjorde att cyklingen flöt på riktigt bra. Lena kom jag ikapp strax innan Sövde. Genom byn ut till nästa vändpunkt var det lite störande trafik. Två bilar var jag tvungen att cykla om. Det ena var dessutom en polisbil. Men vad göra. Jag höll mig inom hastighetsbegränsingarna. Jag fick 34.55 på cyklingen, det var 23 tid.




Löpning på detta. Trots att jag medvetet cyklade på väldigt lätt växel sista kilometern, var det ganska tungt att ge sig ut i skogen vid idrottsplatsen. Trots vackra stigar och fint väder. Lena som jag cyklat om kom strax ikapp och förbi. Jag försökte ta rygg på henne med lyckades inte riktigt. Löpningen gick bättre när vi kom ut på asfalten. Vid vändpunkten såg att att avståndet till Lena började öka. Henrik hade också ökat på försprånget. Löpningen kändes dock ok efter ett par kilometer. Jag hade som mål att springa på 5 min per kilometer och lyckades med det. Tid på löpsträckan var 24.51.


Totaltiden blev 1.13.56 och en 53:e plats av 105 startande. Henrik kom 17:e och Lena gjorde en bra prestation och gick in på en 10:e plats i damklassen. Starkt jobbat!

Det värsta med dagen var att det var riktigt kul. Det är möjligt att det blir fler sådana här tillställningar. Jag har ju en hel del tid att kapa vid växlingarna och vid simning och löpning.

Vättern 2009

I fredags morse kom den svenska sommaren. När jag lastade i min cykel i bilen regnade det, när jag hämtade Marcus regnade det och blåste. Precis samma väder när Christoffer hoppade in i bilen. Trots det var det positiva tongångar. Marcus sa gång på gång att: Nu kan det inte finnas mer vatten i molnen. För en gång skull hade han lite fel.
Fredagens ihållande regn upphörde lite grann på natten. När vi lämnade Marcus föräldras hus i Motala för att ge oss ner vid starten stod jag med regnjackan i handen och tänkte: Skall du vara på eller ligga kvar?
Jag valde det första alternativet.

Vi cyklade ner mot start och målområdet. Det var lite hightech i år med storbildskärm och elektriska skyltar som talade om startgrupper. 3.14 gruppen visade sig innehålla en norsk cykelklubb som satte upp bra fart i det knappa ljuset. Jag la mig bakom dessa. Farten låg på runt 35 km/h ibland mer. Den första milen ångrade jag lite grann att jag hade på mig regnjackan.
SMHI hade dock förutspått att vid Ödeshög kunde det komma lite regn. Tänk vad rätt SMHI hade. Det jag inte visste var att SMHI kallar hela området från Ödeshög ner till Huskvarna för just Ödeshög. För som det regnade. Jag var väldigt glad för min nya regnjacka.

De norska cyklisterna trummade vidare i regnet och jag tänkte att man blir ju bara blöt engång så jag hängde på. Gyllene Uttern passerades efter 2 timmar och 4 minuter. Skulle det gå att komma under 9 timmar? Marcus hade ju sagt att jag borde ge det en chans.
Vid kontrollen i Gränna såg jag nästan ingenting, regnet hade lagt sig fint på glasögonen och dimman tätnade. Jag fortsatte ta rygg på norrmännen.

Vi Jönköping så upphörde regnet och norrmännen började köra ganska ryckigt de pendlade mellan 22 och 38 km/h. Jag valde att mala på i min egen takt. Backarna efter Jönköping kändes ganska bra. Jag hittade bitvis lite vettiga klungor, bitvis kände jag att en del tog rygg på mig utan att gå upp och dra.
Ett snabbt stopp i Fagerhult för att fylla på dricka och äta en bulle. 3 timmar och 58 minuter för 14 mil. 9 timmar fanns fortfarande inom räckhåll.

Efter Fagerhult gick det lite segt till en början. Dock hakade jag på en hyfsat bra grupp som dock splittrades inne i Hjo. Ännu en gång var det lite segt, men kilometrarna försvann sakta men säkert.

I Boviken gick jag in i depån och tryckte i mig den kulinariska höjdpunkten saltgurkor nersköljd mer flera muggar blåbärssoppa. Nu började jag bli lite bekymrad över 9 timmar för första gången.

Strax efter Boviken dök det upp en jätteklunga anförda av Lyngnens vänner. Det var säkert 100 stycken som satt med bakom de gula tröjorna. Farten passade mig utmärkt runt 34-35 km/h. Det kändes riktigt skönt att kunna följa med. Med bra fart rundades nordspetsen på sjön och den lilla vinden kom i ryggen de sista fem milen. Det blev lite utdraget vid Medevi mest på grund av att ingen ville släppa klungan och det var en del lite långsammare cyklister i backen vid depån. Dock hängde jag kvar.

Sista två milen in mot målet var en ren njutning i de vackra vägarna bakom von Heidenstams Övralid. Jag satt och räknade på tiden och kom fram till att jag hur fort jag än körde skulle jag inte komma under 9 timmar. Istället fortsatte jag trampa på i bra fart mot målet. Det visade sig att sträckan Medevi- Motala gjorde jag på 38 minuter.

Målgången blev ganska spännande för helt plötsigt strax efter gamla starten hördes ett ivrigt vrålande, HÖGER skreks det för fullt. Det var snabbaste snabbgruppens målgång som kom samtidgt med mig till målet.Där bland annat Bernt Johansson satt med och höjde trivselfaktorn ytterliggare på denna riktigt roliga runda.
Min tid i mål blev 9 timmar och 10 minuter. En pustning av förra årets personbästa med 34 minuter. Det ger jag mig själv godkänt för. För ett par veckor sedan hade jag inte ens tänkt tanken på att vara under 9 timmar.

Snart dags

Snart är det dags. Väskan packad. Cykeln kollad. Bilen tankad.
Väderprognosen lovar skitväder runt Vättern på lördag.
Förhoppningsvis hjälpte det att jag köpte en regnjacka på väg hem från jobbet i dag.
Vitargo och Barilla har varit med idag.
Snart åker vi upp till Motala för att cykla årets Vätternrunda. En tröst med allt regn som lovas är att det samtidigt lovas svaga vindar. Man får hitta ljusglimtar i mörkret.
3.14 på lördag rullar jag i väg.

Eslövs Gran Fondo

Under en av vinterns cykelturer pratade jag och Henrik om att testa Gran Fondo i Eslöv. Sagt och gjort, vi anmälde oss och under lördagen var det dags. Jag hade hört en hel del om denna tävling. Tre gånger uppför Söderåsen, sammanlagt 137 km. Det känns respektfullt.
Lördag morgon blev jag hämtad klockan 6.00. Vädret såg inte så värst vänligt ut. Det blåste rejält och regnet hängde i luften. Vi lastade på cyklarna på bilen och åkte norrut. De sanna optimisterna tänkte: Det ljusnar nog lite norrut.
Knappast!

Med nyrakade ben och vita strumpor hämtade jag ut nummerlappen.
Precis innan Tomas Svensson släppte iväg starten kom det en rejäl skur som blötte ner oss uppifrån, de blöta vägbanorna de första milen gjorde cyklisterna blöta underifrån också. Det är lite lurigt att cykla när det är så blött. Förutom regnet var vinden inte så kul.

Vid rondellen upp mot Röstånga vinglade cyklisten framför Henrik till och Henriks hjul hakade i killen vilket fick till följd att Henrik kollade upp asfalten på nära håll. Han var hyfsat ok, och hoppade upp på cykeln. Det visade sig dock att cykeln inte var frisk. Precis vid ingången till första stigningen skulle Henrik lägga ner på lilla klingan. Jag hörde bara en smäll strax bakom mig. Hela växelföraren hade fått sig en rejäl smäll och fastnade i bakhjulet. Dagens cyklande var slut för Henrik.

Själv tappade jag den sympatiska klungan vi legat i och fick kämpa i ingenmansland ganska länge. Visserligen kom det ut en dansk från depån och tog rygg på mig. Men när jag på vägen upp mot Billesholm tyckte att han skulle gå upp och ta lite vind sa han bara: Jag ligger lige precis på mitt maximum.
Skitsnackande dansk. När vi kom till nästa Söderåsstigning vid Norra Vram såg han ett par cyklister längre upp i backen och stack, han sa inte ens tack för draghjälpen. Ernst-Hugo hade så rätt i "Riket",danskjävlar!

Vid Stenestad samlades det ihop en ganska bra grupp, ett tiotal cyklister som höll bra fart bort mot "Lotta på åsen". Tempot låg nog på en 35-40 hela vägen. Någon gång sjönk det en aning när det var tveksamheter i dragningen. Lotta på åsen spräckte dock den här gruppen. Jag hamnade ännu en gång i ensamhet.

Naturen gjorde att jag stannade till vid depån efter 99 km. Ett kort stopp där gjorde att jag fick häng på en riktigt bra grupp. Ett tiotal cyklister som även dessa höll omkring 35. Här behövde jag inte ens gå upp och dra. Jag bara låg med bakom och trampade. Riktigt trevligt.

Det är dock lite läskigt att se vilka chanser en del tar när det blåser från sidan. Killen som låg längst ut vid mittlinjen för att söka lä borde nog köpa en lott. Han vinglade till i vinden, touchade framförvarande cyklists bakhjul, fick ett mindre kast på cykeln och lyckades som tur var parera kastet. Annars hade han nog suttit bredvid Mrecedesstjärnan på skåpbilen som kom på andra sidan.

De sista milen in mot Eslöv kändes riktigt bra. Sluttiden enligt min klocka stannade på 4.28. Den officiella tiden på 4.32. Gran Fondo banan borde man köra i vackert väder också. Den bjöd på många trevliga vägar och ett varierat landskap.

Söndagsrunda

Kvart över åtta i morse rullade Rickard omkring på gatan utanför vårt hus och väntade otåligt på att ge sig iväg. Vi rullade in mot Trelleborg och mötte upp Ken. Vädret kändes bra och lite korta diskussioner om hur vi skulle lägga upp rundan. Vi bestämde oss för att ta vägen över Klörup och lilla Svedala till Bokskogen. Det blåste lite småsnålt snett emot men det gick ganska lätt att ta sig norrut.

Dagens första missöde stod Rickard för när han inte riktigt lyckades få ner kedjan på lilla klingan i backen efter lilla Svedala. Lite otur med val av plats.
När vi svängde in på vägen mot Torup från Svedala såg vi farbror Polisen med fartkontroll vid vägen. Ett snabbt rådslag gjorde att vi drog på i motvinden. Eftersom det inte kom några bilar så anade nog polisen vad vi var ute efter. Glatt ropade han att han mätt upp vår hastighet till 36 km/h.

Vägen genom bokskogen är väldigt vacker så här års. Vi körde vidare mot Hyby och Vismarlöv. Vid vägskälet mellan Sturup och Häckeberga gjordes valet att köra över Häckeberga. Den vägen är också fin. Vi fick sällskap av några klubben Cyklisten cyklister som var ute på en kortrunda upplyste de oss om.

Av någon anledning svängde vi vänster mot Skurup och Rickard och jag hade nog båda Slimminge i tankarna. Ken började flämta lite i backarna. Vi kom ikapp nästa grupp med klubben Cyklisten cyklister. Det var nog deras grupp 2 och 3. De tog det lite lugnare. Tyvärr blev de lurade av våran lilla navigeringsmiss ute på 102an. Vi såg Slimmingeskylten och svängde vänster. Grusväg 100 meter in. Bara att vända om. Hela gänget som vi precis kört om gjorde samma misstag. Sorry.

Vi kom bort till Slimmingebacken och vilken cykeltrafik där var idag. Det kryllade av cyklister. Det är en skön backe. Det är ganska bra att tänka på Marcus visdomsord första gången jag körde där: Spara en klinga till sista hundra meterna.
Med dessa ord i öronen blir det lättare.

Vi vände vid toppen och gav oss ner mot Skurup och hemåt.
Vinden från Skurup och hem var ganska tråkig, i stort sett mot hela vägen. Ken som enligt egen utsago "slutade prata" i trakten av Häckeberga för att hänga med, gjorde en stark avslutning.

Rundan blev riktigt trevlig och jag fick ihop 103 km. Under cykelturen fick jag dessutom ett erbjudande om biljetter till MFF-Djurgården. Det var också trevligt.

Veckans cykling

Denna veckan har det blivit stor variation på cyklingen.
I onsdags kväll gav jag mig ut på en tur längs kusten. Vädret var bra, sonen var på fotbollsträning. Jag cyklade i korta ärmar och korta ben. Vid Simremarken såg jag en grönklädd cyklist, det var Patrick Eriksson. Jag tänkte i ungefär en hundradels sekund att jag skulle försöka ta rygg på honom. Jag insåg ganska snabbt det hopplösa när han låg djupt ner i bågen på sin tempocykel. Jag fick senare kännedom att Patrick enligt egen utsago tagit det "lugnt" på vägen till och från Ystad. Snittade 37 på väg dit och 39 på väg hem. Vi har alla olika definitioner på lugnt ;-)
Jag själv nöjde mig med att cykla till Hörte och tillbaka, det blir ganska precis 5o km. En lagom genomkörare en onsdagkväll.

Torsdag var det valborgsmässoafton och hustrun skulle vara hemma hela dagen. Det innebar att jag inte behövde lämna några barn på morgonen. Istället tog jag cykeln till jobb. 6.00 grenslade jag Bianchin och satte kurs mot Malmö. Det är ganska spännande att se hur lugnt och stilla det är när man kör hemifrån och hur människors beteende ändras ju närmre Malmö man kommer. Det verkar som folk i gemen har en otrolig längtan att snabbt få komma till sina arbetsplatser. In till Malmö var vädret helt ok. En lite småtråkig kantvind snett emot men ändå rätt behaglig morgoncykling.


Cykeln på min arbetsplats


Hemresan var behaglig ner mot Vellinge. Kantvinden låg kvar fast den hade vridit lite samt ökat i styrka. Rakt ostlig vind med styrkor mellan 10 och 12 m/s. Den vinden gjorde cyklingen från Vellinge och hemåt riktigt plågsam. Det finns inte många platser mellan Vellinge och Trelleborg där man kan söka lä. Jag fick ihop 83 km sammanlagt på torsdagen.

Lördagens cykling blev även den ganska kort en sväng ut mot Stora Beddinge och Klagstorp. I Klagstorp spelades det fotboll. Den planen måste vara södra Sveriges blåsigaste plan. Två träd som tillsammans med omklädningsrummet skall bilda skydd mot vinden. Snudd på ett omöjligt uppdrag. 41 km blev det.

Söndagscyklingen gjorde jag med Henrik. Vi cyklade upp mot Tegelberga, Svedala och Bokskogen. Bokskogen var riktigt vacker, vädret var bra liksom tempot vi höll. Vi fortsatte bort mot Assartorp och Sturup. Ner mot Anderslöv och hemåt. Det kan lätt bli lite hetsigt när man kör med Henrik. Idag körde vi utan att växla i en del backar. Vägen från Anderslöv och hem växeldrog vi varannan minut vilket gjorde att vi låg på mellan 35 och 37 km/h. Det känns gott benen när man kommit hem. 80 km blev det idag.

Tidig cykling en söndag

Familjen Hemborgs söndagsmorgnar är ofta ganska korta. Så också denna söndag. sin vana trogen gjorde yngste sonen det tyska hoppet i pikstil ut från sängen vid halv sju rycket. Men en tallrik gröt och två koppar kaffe senare satt jag på cykeln. En underbar söndagsmorgon. Strålande sol, klarblå himmel och till en början ganska svag ostlig vind. Jag gav mig österut i min ensamhet. Målet var en två timmars runda eftersom det var fotbollsmatch med äldste sonen på förmiddagen.
På i princip folktomma vägar körde jag ut mot Mossbystrand, vinden tog i lite mer efterhand, men cyklingen flöt på. Benen kändes lite stumma efter gårdagens traktorjakt. När jag svängde in på 101:an fick jag vinden i ryggen och det flöt på snabbt och lätt. Vid Stora Beddinge bestämde jag mig för att köra ner mot kustvägen igen. Intressant var att i backen ner mot Skateholm fick jag motvind och kröp ner bakom styret. Trots att jag trampade så mycket jag orkade i nerförsbacken fick jag inte upp mätaren i mer än 32 km/h. Vinden hade tilltagit.
Hemfärden gick utan missöden trots att någon roat sig med att krossa glasflaskor på cykelbanan vid Smygehuk. Jag hann få ihop 70 km innan jag hastade i väg till sonens fotbollsmatch. Sonen gjorde en storstilad insats,han påminner lite om sidleds-Daniel i sitt spelsätt.

Lördagscykling

Ännu en strålande lördagsmorgon visade upp sig. Samlingen vid dagiset bestod av mig och Henrik. Carbonkillarna som brukar vara med hade tydlingen kört intervaller i går. Vi satte kurs österut. Det känns skönt att inte behöva ha på sig alla kläder i cykelgarderoben. Inga skoöverdrag, inga vinterbyxor, kortfingrade handskar och en väst istället för jacka. Hur skönt som helst. Vi mötte upp Staffan, Henrik och Palle vid hotellet i Smygehamn. Via Beddinge gav vi oss upp mot Skurup och lite nya vägar. Dagens bergspris var vid kyrkan i Hassle-Bösarp. Jag la in en rejäl ansats för att ta backen, men den höga ingångsfarten ( jag tittade på mätaren och den visade 51 km/h)straffade sig. Henrik tog backen, dock ganska knappt före mig.

Columbus-Henrik kommer ikapp övriga vid bergspriset

Strax efter bergspriset delade vi på oss. Staffan, Palle och Henrik vek söderut. Medan jag och Henrik körde norrut. Riktigt fina kuperade vägar var det. I det vackra vädret tryckte vi på rätt bra. Benen kändes starka och tempot skruvades upp. Det är en skön känsla när man känner att det finns tryck i benen och att sällskapet får dig att ge det där lilla extra som känns så gott i benen efter hemkomst.
Dagens roligaste var när Henrik såg en traktor på avstånd i S.Åby och sa: Skall vi se om vi kommer i kapp?
En riktigt rolig traktorjakt i 40-45 km/h tog sin början. När vi kom ikapp traktorn hade vi tänkt lite olika. Henrik trodde att vi skulle ligga på rulle och vila. Det trodde inte jag. Vi blåste om traktorn och fick ihop en riktigt bra runda på 75 km.

Påskcykling

Påskhelgen innebär en del åtaganden i form av umgänge med olika männsikor. Därför blev det vilodag på påskafton. Påskdagen däremot fick jag den stora äran att delta i carboncyklarnas påskmöte. Ken hade skruvat i hop sin carbon-giant på lördagen och Rickard har sin sen tidigare.
Vi gav oss upp mot Minnesberg och fortsatte mot Svedala. Jag valde att inte titta på carboncyklarna. Jag drog istället. Motvinden på slätten var stundtals brutal. Men det var bara att tugga i sig.
Ken vek av hemåt i Anderslöv medan Rickard och jag fortsatte österut i motvinden. Det kändes lite lättare när vi kom ner mot Skateholm och följde kustvägen hemåt.
Nere vid Handlaren i Gislöv tyckte Rickard att vi skulle se vem som var snabbast hem. Den sista kilometern fick jag upp en bra spurt och slog Rickard ganska lätt. Rundan blev 70 km.
Annandag påsk tyckte yngste sonen att vi skulle stiga upp 6.15.Det var han ganska ensam om. Fördelen var att jag kom iväg på en cykeltur redan vid halv åtta. På grund av diverse fotbollsmatcher under dagen blev cyklingen bara 51 km och en snitthastighet på 30.6 km/h Jag körde i rask fart längs med kusten österut och vek av upp mot Stora Beddinge. Sedan hemåt.
Jag passade även på att cykla bort till idrottsplatsen denna gång med cykelkorg och barnsadel på cykeln. Även sådana kilometrar räknas i cykla på jobbet tävlingen.
Nu blir det snart premiärbesök på nya Stadion i Malmö.

Hetsjakten fortsätter

Bianchin tittar på utsikten vid Mossbystrand

På jobbet har vi ju en tävling om vem som kan cykla längst. Det är ganska tätt i toppen. Veckans ledighet har gjort att det prioriterats vad som skall göras. Christoffer har kämpat på bra. Marcus valde till och med att stresscykla en timme igår. Idag registrerade jag mina 73 km och gick tillfälligt (?) upp i ledning.
Dagens tur gick österut mot Mossby, Skivarp och lite blandade småvägar. Riktigt behagligt i dag också.
Dagens reflektion: Om alla som säljer konst får sålt sina alster har vi ingen finanskris. Jisses vad många konstnärer det finns i trakten!

Lite suddig bild tagen under pavékörning vid Jordberga.

Blåkulla eller cykel

Enligt traditionen skall man stoppa något mellan benen på skärtorsdagen och ge sig iväg. En del stoppar en kvast mellan benen, jag tog Bianchin. I nästan sommarklädsel gav jag mig iväg. Stundom med livet som insats. Att bilister har så otroligt bråttom är för mig en gåta. På vägen mellan Gislövs by och Dalköpinge kyrka kunde cykelturen avslutats för min del. Med en marginal på cirka en halv meter, kändes det som, kom en bil i full fart mot mig på min planhalva. Det var otäckt!
Desto roligare var det när jag blev omkörd av en traktor vid Gylle och låg bakom den fram till Alstadrondellen. Killarna i traktorn pressade den så mucket det gick dvs 38 km/h. Inga problem att följa.
Upp mot Minnesberg idag igen och inga förföljare. Den backen börjar kännas riktigt angenäm.
Hemfärden gick på nytt via Tegelberga och ner mot Simremarken. Det blev 47km.
När jag kom hem fick jag besök av min leverantör av prylar. Ken kom med en del grejor jag beställt. Han var lite irriterad över att han inte hade möjlighet att cykla idag.

Idag kördes det med vita strumpor av respekt för cykelsporten. Huruvida knävärmare eller knickers är respektfullt får andra avgöra. Varmt och skönt om knäna är det!

Onsdag med olika cyklar

Onsdagen bjöd på olika typer av cykling. Yngste sonen som visat visst intresse för cykelsporten kommenderade den lediga pappan med orden: Den blå cykeln nu!
Vad gör man? På med hjälm och ut med barnet. Han lyckades dessutom riktigt bra med att få fart på trehjulingen.

Min egen tur blev en tur upp mot Minnesberg. Känns som jag cyklat där några gånger nu. Lite irriterad blev jag vid toppen. Jag hade tänkt göra som Marcus stanna vid skylten för att ta en bild. Efter att slått av på takten sista 100 meterna innan skylten såg jag två cyklister i backen bakom mig med bra fart. De kom ikapp, men jag kunde ju inte låta dessa båda herrar tro att jag inte orkade i backen. De drog på rätt bra nerför och upp mot Elinedal. Trots att mätaren visade på 35 km/h i backen bredvid 108:an höll jag utan problem deras fart. Jag hann till och med lägga märke till att den ene av cyklisterna hade svarta strumpor med eldsflammor på. Det känns lite tveksamt.

Med utsikt mot Minnesberg
Det blev en riktigt behaglig tur i mindre kläder än tidigare. Premiär utan långa byxor. Idag blev det korta med knävärmare.
53 km blev det totalt.

Måndag

Det vackra aprilvädret fortsätter. Idag var det riktigt bra väder igen. Jag tyckte att det var för fint för att låta cykeln stå inne.
Lite konstiga vindar. Nere vid kusten kändes det som rakt sydligt, men en bit upp var det sydost.
Jag körde en runda upp mot Fru Alstad och Anderslöv. Vad skall man annars göra en måndag med påsklov? I dessa delar av världen var jag ensam cykel bland vårbrukande bönder.
Efter Anderslöv prövade jag det berömda källartemat. 4 minuter max 4 minuter återhämtning. Det är mycket lättare på en inomhuscykel! I motluten valde jag att trycka på istället för att växla ner. Det blev ganska jobbigt att ta sig hem på det viset.
45 km fick jag ihop.

Söndagsrunda

Vädret var ganska okej när jag steg upp. En lugn och stillsam frukost med familjen och en genomgång av vad som stod på listan att göra gicks igenom. Helt plötsligt seglade cykeltur upp i topp på listan. Jag stack iväg ut på en till en början lugn och stillsam runda. Det var kyligare i vinden och framförallt mer vind idag än igår.
Jag trampade norrut upp mot Gylle och Haglösa. Det kändes lite i benen efter gårdagens Slimmingebacke, men jag ökade trots det trycket och styrde mot Minnesberg. Ibland vet jag inte riktigt vad som driver en när man cyklar ensam. Men något slags tokryck fick jag vid Minnesbergsbacken och trampade frenetiskt uppför backen. Enligt pulsklockan borde jga vara 36 år. Om man räknar maxpuls enligt formeln 220-åldern. Det kändes ganska bra att se att pulsen var 105 slag när jag rullat nerför backen. Efter Minnesberg gjorde jag mitt för att delta i rallyt till Tegelberga golfklubb. Varför har golfspelare alltid så otroligt bråttom till golfbanan?
Efter Tegelberga kom vinden snett bakifrån vilket gjorde att det var rikigt bra tryck hela vägen ner till kusten.
Ibland kan man pressa sig lite extra även om man cyklar ensam.
45 km fick jag ihop på 90 min.

Solskenstur!

Så här nöjd var jag när jag vunnit bergspriset i Slimminge.

Det var uppställning klockan 8 utanför dagiset. Dagens största problem innan uppställning var angenämt. Vad för kläder skulle jag ta på mig. Gårdagens varma vårväder var aviserat i dag också. Jag valde nog ganska bra. En tunnare tröja under jackan och även skoöverdragen fick vara på.
Fem tappra dök upp vid dagiset. Med nyservad cykel kände jag mig på hugget. Ken har ju en liten cykelbutik hemma i sitt hus, som jag nyttjat. En del lystna blickar kastades mot Rickards sprillans nya Giant. En cykel med så mycket carbon man kan tänka sig!
Vi gav oss österut för att hämta upp Battaglin-Staffan i Böste. Därefter rullade vi mot Beddinge för att sätta kursen mot Slimminge. Vädret var gott och de glada tilropen i klungan var många. Stämningen var på toppen. Staffan vek av i Skurup, han sa att han inte kände sig riktigt mogen för Slimminge. Vid Johannamuseet hade de glad tillropen tystnat och de var nu bara fyra sammanbitna som trampade på. Henrik och Rickard hade informerat sällskapet om sitt hälsotillstånd, ett tag lät det som ett gäng pensionärer med alla krämpor. Rickard hävdade att hans skulle vara försiktig med sitt nyopererade knä i backen. Trots det lägger han in en rökarattack vid backens fot. Jag tror han hittade oanade krafter i carbonet. Attacken varade inte särkilt länge. Jag var snart i kapp och kände flåset från Ken i nacken. Jag malde på med bra kadens och vann Slimmingebacken för första gången i år.

Ken kämpar på sista turen med sin Giant, den skulle gå vidare i cykelvärlden under lördagen.



Rickard har fått upp Carbon-Gianten till toppen av Slimminge strax före Henrik.


Hemvägen från Skurup gick på de små trevliga och backiga vägarna över Gärdslöv och Hönsinge. Det var dock inte alla som tyckte så. Jag kände mig pigg i benen och såg det inte som något bekymmer att ha de andra på rulle.
Det blev en runda på 82 km i ett riktigt trevligt vårväder med ny kedja och klockrena växlingar.

Lördagsrunda till Ystad

Lördagsmorgonen startade även denna gång med en träff med Ken och Henrik. Henrik hade koll på att Battaglin-Staffan och Columbus-Henrik stod och väntade i Smyge. Färden gick österut. Nattens regn gjorde att det fälldes några syrliga kommentarer om skärmlösa cyklar, som vanligt låtsades jag inte höra. I Smyge mötte vi Staffan som gjorde sig redo. Vi skulle dock vänta in ytterligare en cyklist. Giant-Patrik. Han kom med både bil och cykel. Intressant kombination.
Vi trampade på bra österut. Gynnsamt väder och ingen trafik. För min del kändes det skönt efter veckans kraftiga förkylning att hålla ett behagligt "snacketempo".
Columbus-Henrik som var ute på sin andra runda för året började tycka att han drog ner på tempot. Vid infarten till Ystad beslöt vi att dela på oss. Columbusen vände hemåt och resten tänkte köra varvet genom Ystad för att jaga ikapp honom innan Beddingestrand.
På något underligt vis drevs tempot upp rejält och den fem man starka klungan var fast beslutsamma att fånga in honom.
Dagens enda bergspris var Monte di Statoil i Ystad. Ken drog en chansning vid rondellen vid backens fot och ryckte. Det skulle han inte gjort. Jag tog ganska snabbt in på honom och betraktar mig därför som dagens bergsprisvinnare ;-).
Det är en ganska häftig känsla att jaga någon som man vet ligger en bit före, men samtidigt veta att man kan fånga in cykeln.
Henrik och jag skötte farthållningen och i det vackra vårvädret trummade vi på ganska bra. Några gånger flämtades det till bakom oss att slå av lite. Jag tror det var Ken som ville få utrymme för sina berömda spurtförsök. Målet att fånga in Columbus-Henrik innan han var hemma lyckades precis. Utanför Granhyddan i Beddinge hade vi fångat den vita jackan!
En härlig cykeltur i ett bra väder och bra sällskap. Mätaren stannade på 87km.

Långlördag

Vildsvinssafari utanför Anderslöv

Henrik funderar på vem som bor på toppen av Slimmingebacken-

Christer sköter underhållningen innan vi blev två grupper.

Magnus på toppen av Slimmingebacken.


Idag fanns ambitioner och intentioner att få ihop en runda längre än 100km. Henrik och Ken mötte upp vid dagiset och färden ställdes österut. Henrik hade bestämt träff med Christer och två killar till vid Smygehus. De båda smygekillarna hade snygga cyklar, en röd Battaglin och en Columbus med Ultegra grejer. Med vinden i ryggen rasslade kilometrarna i väg.
Christer skulle till Malmö för att kolla sonen som skulle spela fotboll, så han tyckte att vi skulle köra mot Abbekås, vidare mot Skivarp, Skurup och mot Romeleåsen. Så blev det också. Att ha med Christer i en cykelklunga är mycket underhållande. Det finns människor i min omgivning som tycker att jag pratar mycket. Jag framstår som ganska tystlåten jämfört med Christer. Ständig glada tillrop och alltid en gammal cykelanekdot att berätta. Begreppet skrattfest kan definitivt användas på en cykeltur tillsammans med honom.
De två smygekillarna och Ken vek av i Skurup, medan vi som var kvar satte kurs mot Slimmingebacken. Det var rekordtidigt på säsongen för min del. Slimmingebacken kräver ju en del av en cyklist. Henrik trodde att jag låg bak och taktikkörde genom byn innan backen. Lite rätt hade han nog. Väl i backen var det dock Henrik som vann upp. Dock låg jag nästan på hans bakhjul. Det kändes ganska skönt att ha kört uppför utan att känna sig helt utmattad. Detta var ett av få tillfällen som Christer inte snackade under rundan. Han sa att han pratar helst i utförsbackar ;-).
Färden ställdes sedan mot Stenberget, Häckeberga och Hässleberga. Det var ganska skönt att cykla inne i skogen eftersom vinden började att ta i och låg mot.
Det var ganska bra tryck i pedalerna mot Hässleberga. Här vek Christer av mot Klågerup för att ta sig mot Malmö.
Henrik och jag gav oss söderut mot Sturup. Nu började båda känna av längd och backar. Det var ganska sega mil från Sturup och hem.
Vi gjorde dock ett litet stopp strax söder om Anderslöv. Precis vid vägkanten stod en vildsvinsgalt och åt. Ett skräckinjagande djur med sina stora betar. När vi tittat på galten en liten stund kom vi på att ett vildsvin springer nog ganska snabbt och våra ben var inte riktigt på hugget för en spurt orsakat av ett uppretat vildsvin så vi trampade på den sista biten hem genom blåsten på Söderslätt.
En bra och kul cykeltur där mätaren stannade på 106 km.

Ystad eller Genarp

Dagens stora bekymmer var om jag skulle cykla i riktning mot Ystad eller cykla norrut mot Bokskogen och Genarp. Den mycket svaga sydlíga vinden gjorde att jag bestämde mig för att cykla norrut. Det är betydligt roligare cykelvägar ditåt.
Vi Klörup och Svedala kom jag upp mot Bokskogen. Dagen till ära kryllade det av cyklister där. Jordfräsar blandat med landsvägscyklar. Det kändes riktigt bra i backarna och jag kände att jag kunde trycka till rejält utan att dra på för mycket mjölksyra.
Efter Hyby och den vanligtvis så sega backen i riktning Vismarlöv fick jag syn på två cyklister i backen. De pigga Hemborgska benen gjorde att jga drog på rejält. Det var en Trekcykel och en röd Wiliercykel. Dessa båda lämnade jag långt efter i backen. Dessutom hade killen på den röda cykeln färgmatchat strumporna med ramen. Röda strumpor. Vad säger stilpolisen om det?
Efter Assartorp gav jag mig vidare mot Sturup. Precis efter flygplatsen trodde jag att polisen var efter mig. En polisbil med blåljus och sirener kommer mot mig och svänger in cirka 15 meter framför mig. Min tanke var: Hoppsan man kanske inte får cykla här.
Dock visade det sig att den svängde in på två hjul på en liten skogsväg och försvann.
Hemvägen gick över Anderslöv och Böste. Mätaren stannade på 88 km.

Lördagscykling

SMHI lovade gynnsamma förhållanden för lördagen. En koll med Henrik visade att han var på hugget. Städning av hus, storhandling av mat avklarades snabbt på lördagsmorgonen. Vädret såg ok ut. Lite grått men i princip ingen vind. Kanonväder helt enkelt.
Smörjning av kedja,i med luft i däcken, klä på sig alla lager kläder. Vad händer när cykeln bärs ut på uppfarten. Jo, det börjar regna. Lite små irriterande droppar. Till en viss gräns går det ju att ignorera regnet.
Jag cyklade bort för att möta Henrik och i fullt samförstånd tyckte vi att det var acceptabelt väder.
Vi bestämde oss för att ge oss upp mot Anderslöv och vidare mot nordost. Vi trampade upp mot S. Åby. Där vi såg ett gäng CK Ringen cyklister med Visom-Patrik i spetsen. De hade fruktstund i byn. Henrik som cyklat en hel del med Patrik kände sig nog lite sugen på att slå följe med Ringen-gänget. Ända till det kom fram att de åkt ifrån några av sitt gäng.
Då valde vi att fortsätta på egen hand. Upp mot Anderslöv, vidare norrut mot Lemmeströ, Gärdslöv och Önnarp. Vägarna på detta håll är riktigt roliga att cykla. Ganska kuperat med lagom längd på backarna. Det kändes gott i benen och det märktes att 4-minuters intervallerna de senste veckorna gjort nytta. När vi kom ner mot 101:an igen fortsatte vi ner mot Källstorp och Klagstorp.
Jag tyckte att dagens runda kändes riktigt behaglig. Jag fick ihop knappt 6 mil på dagens runda.

Det kom ett paket

Det kom ett paket med posten. Mina nya cykelskor ett par Shimano SH-R300 snygga och prydliga med carbonsula. Jag är helt medveten om att jag därmed gör en ganska grov kränkning av min egen utrustning. Det finns ju en hel del fundamentalister i cykelvärlden som aldrig skulle drömma om att blanda Campagnolo och Shimano. Men riktigt sköna, snygga och till ett bra pris. Det blir snyggare till våren med vita strumpor till dessa skorna istället för de gamla svarta skorna.

Ännu ett skift i gruvan

För tredje dagen i rad satt man på spinningcykeln i källaren på jobbet. Jag och Marcus har ju slitit en del därnere under vintern. En del av våra kollegor tittar ner med jämna mellanrum. Jag tror att det är lite för att kolla så att vi inte bara pratar utan att vi faktiskt tränar.
Alla tre passen denna veckan har det körts intervaller 4 minuter hårdkörning och 4 minuter lite lugnare. De fyra minuternas hårdkörning medför ju en del mjölksyra i benen och tendens till blodsmak i munnen. När första minuten under vilan är över hinner en del av världsproblemen att avhandlas. I dag hade vi funderingar kring starttiderna på Vätternrundan. 3.10 för Marcus och 3.14 för mig. Christoffer överraskar oss lite med att ha sin starttid 4.22, precis lagom uppvärmning för att bli ikappkörd av snabbklungan 4.30. Sen antar jag att han tar en bra rulle där och får en behaglig resa runt sjön.
Vi får väl se om det inte går att samordna cyklandet på något vis. Christoffer och jag skulle nog kunna tänka oss titta på Marcus rygg ner till Gränna eller Jönköping i alla fall.
För övrigt väntar jag med spänning på ett paket från Håkan!

Trainercykling och fotbollstränare

Utecyklingen under de senaste två veckorna har i princip varit obefintling. Istället har trainern snurrat för högvarv. Den tillsammans med spinningcykeln på jobbet gjorde att jag kom upp i över 600 km i februari. Visserligen inomhus, men som Ulf Lundell sagt om han varit cyklist; Ett innecyklingspass är också ett cykelpass.

Dagen inleddes med att jag kände mig lite grann som José Morinhou. Jag hade nämligen hand om äldste sonens fotbollsträning. Sex- och sjuåriga pojkar är en utmaning för vilken tränare som helst. Dock valde jag en något enklare klädsel än vad Morinhou brukar ha.

Eftersom fotbollsträningen låg tidsmässigt mitt i bästa söndagscykeltiden fick det bli en dryg timme på trainern under eftermiddagen. Det får bli ändring på det till nästa helg. Just nu tycker jaf att den där trainern är ganska tråkig. Men om man kör med 4 minuters intervaller kan man i alla fall ta ut sig rätt rejält.
För övrigt håller bakdäcket fortfarande.

Hur mycket kan man slita ett bakdäck?

Både igår och idag har jag kört trainer. Under dessa pass har man ju all tänkbar tid att fundera över de stora världsproblem. Helgens stora fundering är hur slitna mina Continental GP 4000 kan bli. Jag hade inte kommit på tanken att ge mig ut utanför tomtgränsen med det däck som just nu sitter på trainern. Men för spänningens skull låter jag det sitta kvar. Det är ett däck som redan cyklat cirka 200 mil utomhus. Der börjar bli intressant att se hur friktionen ändrar karaktär på gummit. Det är en fullständigt blanksliten yta. Får se hur länge det håller.

Helgens båda trainerpass har tillbringats med musik från Spotify, tack Marcus. Det blev lite omväxling till att bara titta på cykelfilmer.

Igår fick jag ihop 1 timme och 15 minuter, idag körde jag 90 minuter på trainern. Det är snart vår hoppas jag.

Ondskefulla förkylningar

Den gågna veckan var hemmet rena sjukstugan. Barnens hostande, snörvlande och höga kroppstemepraturer nådde så småningom pappan också. Helgen som gick bjöd på ganska hyfsat väder som borde lockat ut en på vägarna i cykelkläder. Tyvärr var det min tur att ta hand om familjeförkylningen. Efter diverse snörvlande och hostande valde jag bort all cykel och löpträning. Istället tillbringades söndagsförmiddagen på IKEA. Cykelturer är att föredra!
Förkylningen har gett med sig lite. Så när snöflingorna började yra över Malmö i eftermiddags kröp jag ner i källaren och satte mig på spinningcykeln. Det blev ett pass i modest tempo. Istället höll jag på drygt en timme. Mätaren som är kopplad till cykeln visade till slut på 38 km. Alltid något.
Utanför fönstret yr snön än värre och det ser just nu ut som eventuell helgcykling blir inomhus. Men den skånska vintern har ju överraskat förr så vi hoppas på plusgrader och sol till helgen.

Summering av januariträningen

Det var ett tag sedan bloggen uppdaterades. Träningen har dock ångat på. Inga särskilt spektakulära pass. Det har blivit 2 pass i veckan nere i källaren på jobbet mellan 45 min och 70 min. Det är ungefär vad som går att härda ut. Förra helgen blev det två inomhus-pass på trainern.
Dessa cykelrelaterade träningar har dessutom kompletterats med minst ett löppass i veckan. Löpningen har varit pass på 10-12 km. Ganska skönt efteråt.
Varför löpning helt plötsligt? Årets mål för mina aktiviteter har utökats med ett. Förutom Vätternrundan på cykel i juni skall jag springa Berlin maraton i slutet på september. Det kan bli spännade. Jag har inte sprungit så långt tidigare, men några stycken halvmaror har jag sprungit. Både Göteborgsvarv och Brolopp. Det trevliga med Berlin är att min bror nappade på idén att springa tillsammans.
Nu skall jag ta tag i fettförbränningen det blir nog lite för mycket att släpa runt 85 kg Magnus runt Vättern och lika mycket runt Berlin. Det borde utan större bekymmer gå att nå en vikt på 80kg eller mindre för årets evenemang.

Januaricykling som härdar

Att ge sig ut med cykel i januari är det en del som kategoriskt undviker. Några väljer att ta bilen till affären istället för att cykla. En del väljer dock att ge sig iväg i stort sett oavsett väder.

Ännu en söndag träffade jag Henrik för att ge oss ut på en tur. Termometern visade en hel plusgrad. Vinden ungefär 8 m/s från sydost. Vi satte vårt mål mot Mossby. Längs kustvägen i riktning Ystad är det ganska bra att cykla om det blåser från ost. Då finns det en del platser med lä längs vägen. Vi cyklade ganska raskt i motvinden mot Mossby. Vinden var inte särskilt kul. Diset gjorde att det kändes som en cykeltur i DDR, det var bara doktorn med "vitaminer" som saknades.

Det som en sommardag kan göras på 50 minuter tog i dag drygt en timme, cykla tre mil till Mossby. Där gjorde vi ett litet stopp. Henrik sa något om att han såg inget genom sina glasögon. Det var någon som stänkt ner honom från en skärmlös cykel. Jag måste nog skaffa skärmar om jag skall ha något cykelsällskap i vinter.

I Mossby vände vi upp på 101:an och äntligen fick vi lite vind i ryggen. Vi körde på bra upp mot Tullstorp där vi vek av söderut igen. Genast blev det kämpigare i vinden. Men det var bara att bita ihop.

Vi tog oss tillbaka ner på kustvägen för att som vi trodde fortsätta ha vinden i ryggen på väg hem. Inte alls! Vinden hade vridit lite mot syd och istället fick vi en obehaglig kantvind som gjorde att efter Smyge valde vi att cykla på cykelbanan. Det skulle vi inte gjort. Henrik träffade en centimeterstor sylvass sten som Trelleborgs kommun använd som halkbekämpning. Denna sten borrade sig igenom Michelindäcket och punkteringen var ett faktum. Att byta slang en kylslagen söndag i snålblåsten är inget kul. Med stelfrusna fingrar fick Henrik på en ny slang och vi kunde ta oss de sista kilometrarna hem. Mätaren stannade på 66 km. En härdande dag i den skånska vintern.

Dramatisk träning

Min omtänksamme arbetsgivare tycker det är bra att personalen har nära till träning. Därför köptes det in diverse träningsutrustning till arbetsplatsen. Denna utrustning används regelbundet av några stycken. Mest av min kollega Marcus och av mig. I vanliga fall på tisdagar brukar jag köra på spinningcykeln samtidigt med Marcus. Eftersom han skulle på ett mycket viktigt möte gick jag ner i källaren alldeles ensam för att genomföra ett drygt timslångt pass på cykel.

I min ensamhet satt jag och funderade över cykelturer till våren och sommaren. När jag i tanken befann mig på väg uppför Slimmingebacken hör jag en kraftfull ringsignal som upprepas ofta. BRANDLARMET!

Det blir till att hoppa av cykeln, rafsa ihop nycklar och andra tillhörighet och rusa ut. Där möttes jag av mycket förvånade kollegor och elever som undrade över min något svettiga klädsel. Ända till brandkåren kom kändes det som jag var den mest intressanta personen på skolgården.

Det som störde allra mest var att det var någon som lekt med brandlarmet. Förutom att sådant trams kostar en massa onödiga pengar för skattebetalarna i Malmö. Så blev mitt träningspass något kortare än planerat.

Utepremiär

Det blev en ovanligt sen utepremiär i år. Trettonhelgens kyla gjorde att jag valde inomhuscykling. Höllentour är ett trevligt inomhus sällskap.
Idag var det dags att trotsa både vinden och de bitvis frostiga vägbanorna. Tillsammans med Henrik gav jag mig iväg över den sydskånska slätten. Vinden låg på rätt hårt från sydväst så vi valde att sätta målet mot Skanör.
Det var skönt att med jämna mellanrum krypa in på Henriks rulle och vila sig i snålblåsten. Dock skall man inte överdriva sin roll som tätman.
Precis när vi korsat E6 i Skegrie var det min tur att dra. Jag intog position, mötte ett par småflinande rullskidåkare men fortsatte de bestämda 2 minuterna. Jag blev mycket förvånad när jag vände mig om och såg Henrik ungefär 500 meter bak. Han hade vid övergången av E6 ställt sig upp på cykeln för att få kraft i pedalerna, den lokala halkan vid vägkanten gjorde dock att greppet var obefintligt och Henrik gled sakta men säkert ner i diket. Därav rullskidåkarnas flin.
Vägen ut mot Skanör är ju inte lika cykelvänlig längre. Det nybyggda busskörfältet gör att det blir lite trångt för oss som cyklar. Men det är alltid lika trevligt med de artiga näset-borna som vinkar så glatt när de blåser förbi med sina bilar.
Hemfärden från Skanör var riktigt behaglig i den fina medvinden. Mätaren slutade på lite drygt 60 km.

Inomhus cykling

Det är för bedrövligt att den skånska vintern skulle slå till med frost och minusgrader. Minusgraderna stör inte så mycket som frosten på vägarna. Utanför huset har asfalten varit ganska hal vilket gjort att årets första två träningspass har skett inomhus på trainern. Hustrun skakar uppgivet på huvudet varje gång trainern sätts igång. Under lördagen utstötte hon ett antal kommentarer till mitt träningssällskap. Vem tackar nej till ett träningspass tillsammans med Eddy Merckx? Nä, just det inte särskilt många. Låt vara att sällskapet bestod av den klassiska filmen "En söndag i helvetet". Den var ett utmärkt stöd i den annars något enformiga trainercyklingen. Tänk vilken utveckling dett skett inom materialet i cykelsporten. Dock fanns det ju en och annan skön design på cykeltröjor i filmen.

Cykelåret 2009

2008 cyklade jag runt Vättern på 9 timmar och 47 minuter.
Målet är att göra det fortare 2009. Eftersom starten är flyttad har man redna där tjänat ett par minuter. Genom en bättre kvalite på träningspassen kan jag förhoppningsvis kapa några minuter till.
Traditionsenligt inleds året med en dag för återhämtning.
Om vädret håller i sig bli årets första utepass i morgon. Annars är trainern redo för ett pass.