I fredags morse kom den svenska sommaren. När jag lastade i min cykel i bilen regnade det, när jag hämtade Marcus regnade det och blåste. Precis samma väder när Christoffer hoppade in i bilen. Trots det var det positiva tongångar. Marcus sa gång på gång att: Nu kan det inte finnas mer vatten i molnen. För en gång skull hade han lite fel.
Fredagens ihållande regn upphörde lite grann på natten. När vi lämnade Marcus föräldras hus i Motala för att ge oss ner vid starten stod jag med regnjackan i handen och tänkte: Skall du vara på eller ligga kvar?
Jag valde det första alternativet.
Vi cyklade ner mot start och målområdet. Det var lite hightech i år med storbildskärm och elektriska skyltar som talade om startgrupper. 3.14 gruppen visade sig innehålla en norsk cykelklubb som satte upp bra fart i det knappa ljuset. Jag la mig bakom dessa. Farten låg på runt 35 km/h ibland mer. Den första milen ångrade jag lite grann att jag hade på mig regnjackan.
SMHI hade dock förutspått att vid Ödeshög kunde det komma lite regn. Tänk vad rätt SMHI hade. Det jag inte visste var att SMHI kallar hela området från Ödeshög ner till Huskvarna för just Ödeshög. För som det regnade. Jag var väldigt glad för min nya regnjacka.
De norska cyklisterna trummade vidare i regnet och jag tänkte att man blir ju bara blöt engång så jag hängde på. Gyllene Uttern passerades efter 2 timmar och 4 minuter. Skulle det gå att komma under 9 timmar? Marcus hade ju sagt att jag borde ge det en chans.
Vid kontrollen i Gränna såg jag nästan ingenting, regnet hade lagt sig fint på glasögonen och dimman tätnade. Jag fortsatte ta rygg på norrmännen.
Vi Jönköping så upphörde regnet och norrmännen började köra ganska ryckigt de pendlade mellan 22 och 38 km/h. Jag valde att mala på i min egen takt. Backarna efter Jönköping kändes ganska bra. Jag hittade bitvis lite vettiga klungor, bitvis kände jag att en del tog rygg på mig utan att gå upp och dra.
Ett snabbt stopp i Fagerhult för att fylla på dricka och äta en bulle. 3 timmar och 58 minuter för 14 mil. 9 timmar fanns fortfarande inom räckhåll.
Efter Fagerhult gick det lite segt till en början. Dock hakade jag på en hyfsat bra grupp som dock splittrades inne i Hjo. Ännu en gång var det lite segt, men kilometrarna försvann sakta men säkert.
I Boviken gick jag in i depån och tryckte i mig den kulinariska höjdpunkten saltgurkor nersköljd mer flera muggar blåbärssoppa. Nu började jag bli lite bekymrad över 9 timmar för första gången.
Strax efter Boviken dök det upp en jätteklunga anförda av Lyngnens vänner. Det var säkert 100 stycken som satt med bakom de gula tröjorna. Farten passade mig utmärkt runt 34-35 km/h. Det kändes riktigt skönt att kunna följa med. Med bra fart rundades nordspetsen på sjön och den lilla vinden kom i ryggen de sista fem milen. Det blev lite utdraget vid Medevi mest på grund av att ingen ville släppa klungan och det var en del lite långsammare cyklister i backen vid depån. Dock hängde jag kvar.
Sista två milen in mot målet var en ren njutning i de vackra vägarna bakom von Heidenstams Övralid. Jag satt och räknade på tiden och kom fram till att jag hur fort jag än körde skulle jag inte komma under 9 timmar. Istället fortsatte jag trampa på i bra fart mot målet. Det visade sig att sträckan Medevi- Motala gjorde jag på 38 minuter.
Målgången blev ganska spännande för helt plötsigt strax efter gamla starten hördes ett ivrigt vrålande, HÖGER skreks det för fullt. Det var snabbaste snabbgruppens målgång som kom samtidgt med mig till målet.Där bland annat Bernt Johansson satt med och höjde trivselfaktorn ytterliggare på denna riktigt roliga runda.
Min tid i mål blev 9 timmar och 10 minuter. En pustning av förra årets personbästa med 34 minuter. Det ger jag mig själv godkänt för. För ett par veckor sedan hade jag inte ens tänkt tanken på att vara under 9 timmar.
